För Siri Kolu var arbetet i konstkommissionen ett sätt att förstå vad som händer inom konsten just nu

Vanligtvis blir man medlem i Centret för konstfrämjandes konstkommissioner, som beslutar om stipendier, på rekommendation av konstnärsorganisationer eller andra expertorgan. Så var också fallet med Siri Kolu; 2013 föreslog förbundet Finlands dramatiker och manusförfattare henne som medlem i litteraturkommissionen.

Kolu hade redan då en gedigen erfarenhet av att skapa konst och av sin egen konstart, men att bedöma ansökningar och utföra annat kommissionsarbete var nytt. Hennes egna ansökningar till Taike hade hon för det mesta fått avslag på.

Men det var ändå början till flera års kommissionsarbete. Kolu var ordförande för litteraturkommissionen 2013–2014 och 2015–2016 samt ordförande för nämnden för författar- och översättarstipendier 2021–2023.

– Tuula-Liina Varis, min företrädare i litteraturkommissionen, sa vid sin avgång att hon nu har fullgjort sin värnplikt inom konsten. Så jag kom väl tillbaka på repövning när jag tackade ja till en ny mandatperiod i nämnden för författar- och översättarstipendier.

Konstens utsiktsplats

I kommissionerna är man liksom medborgare i två världar, menar Siri Kolu – man är både möjliggörare för konst och konstnär. Det ger ett utmärkt tillfälle att betrakta sin egen konstart och dess utveckling.

– Bedömningsarbetet är en utsiktsplats. Det ger en djupare förståelse för konstartens nutid och den framtid som håller på att skrivas.

Man skulle till och med kunna säga att kommissionerna har en nyckelroll för utvecklingsriktningen inom den konstart de ansvarar för. Tilldelningen av finansiering handlar mycket om ansvar.

Trots makten och ansvaret behövde man inte vara nervös för kommissionsarbetet. Taikes specialsakkunniga stöder kommissionerna i allt arbete och sätter in medlemmarna noggrant i kommissionens olika uppgifter. Enligt Kolu kan kommissionsarbetet också kombineras med det egna konstnärliga arbetet, men det lönar sig ändå att i god tid kontakta de sakkunniga som stöder kommissionerna för att försäkra sig om årsklockan för de olika arbetsmomenten och be om en realistisk uppskattning av antalet ansökningar som ska läsas.

– Jag har sagt till alla som funderar på att arbeta med kollegial bedömning att Taikes främsta tillgång är de specialsakkunniga som arbetar med kommissionerna. Det de inte vet tar de reda på. 

När man läser ansökningarna förstår man vad som händer i konsten just nu.

Men som kommissionsmedlem måste man också utreda ihärdigt och ta reda på saker. Personlig kännedom om konstutövning och konstfältet är naturligtvis grundförutsättningar för kommissionsarbetet, men Kolu nämner också nyfikenhet som en viktig egenskap. När man är intresserad av verk och upphovsmän inom sin konstart och är öppen för att lära sig mer om den blir även kommissionsarbetet lättare. Dessutom ökar nyfikenheten också den egna kompetensen.

– Jag tog recensionsexemplaren som skickades till mig på allvar; jag tyckte att det var mitt jobb att känna till viktiga verk av de upphovsmän vars stipendieansökningar jag behandlade. Jag såg det som en möjlighet att bredda min förståelse av formspråk, fenomen och genreutveckling inom litteraturen. När man läser ansökningarna förstår man vad som händer i konsten just nu.

Roll i gemenskapen

Kolu betonar att när allt kommer omkring handlar kommissionsarbetet om gemenskap och om att värna om konsten.

– Kommissionsarbetet blev inte bara ett fönster mot vart den finländska litteraturen är på väg under de kommande åren, utan också en sorts familj som vill konsten väl. Tillsammans har vi tagit fram viktiga riktlinjer, trots och kanske på grund av att det alltid har funnits för lite resurser i förhållande till antalet bra sökande. Jag upplevde att samhörigheten blev framträdande i uppgiften, inte det självständiga eller ensamma bedömningsarbetet.

Kommissionen vill bara konstarten och de sökande väl.

Även om arbetet i grunden handlar om bedömning av ansökningar och ibland tufft beslutsfattande, görs det med kärlek och framför allt genom att värna om den egna konstarten.

– Kommissionen vill bara konstarten och de sökande väl. Många utmärkta ansökningar blir kvar i kanske-högen. De skulle beviljas pengar om pengarna bara fanns. 

Mångfald är nyckeln

Det är både Taikes och kommissionernas önskan att så många olika slags medlemmar som möjligt ska ingå i de kommande sammansättningarna. I mångt och mycket handlar det om kommissionernas verksamhetsförutsättningar.

– En kommissions mångstämmighet är dess styrka. Ju bredare syn på konsten och dess fenomen, desto stabilare grund för stipendiebeslut. Jag blir alltid glad när någon på ett möte tar upp en sak eller en synpunkt som vi inte hade tänkt på.

Förhoppningen är också att kommissionernas medlemskandidater ska spegla brokigheten inom respektive konstarts olika genrer och mångfalden på konstens och kulturens fält. En bred kunskap om den egna konstarten är en nödvändig förutsättning, men det är värt att komma ihåg att en lång karriär eller flera års stipendiearbete inte är ett krav för nominering. Innan Kolu började med kommissionsarbetet var hennes erfarenhet av Taikes stipendier mest på ansökningsstadiet.

Kolu har också följande budskap till de nya kommissionsmedlemmarna och till dem som nominerar kandidater:

– Man förstår mycket om konstens finansieringssystem när man emellanåt arbetar innanför strukturerna. Dessutom behöver Taike just ditt synsätt för att kunna fatta kloka beslut i framtiden.