Hanna Haaslahti skapar djärv konst om svåra ämnen

I Hanna Haaslahtis verk ställs åskådarna inför oväntade situationer. Åskådaren kan till exempel få se sin digitala tvilling, skapad utifrån åskådarens ansikte, i rollen som mobbare i verket. Den som blir mobbad kan vara en digital tvilling till en annan åskådare som samtidigt befinner sig i utställningslokalen, vilket gör situationen ännu mer utmanande för den som hamnat i en sådan roll.

Haaslahti har länge varit fascinerad av att skapa mediekonst som ifrågasätter åskådarens och aktörens traditionella roller.

– Under studietiden blev jag nyfiken på om det var möjligt att skapa nya typer av föreställningslokaler där rollfördelningen inte skulle vara så tydlig, utan mer demokratisk mellan åskådaren och aktören. Dessa tankar fick stöd av att en dator kan utrustas med kamera och sensorer. Datorn kan också känna av omgivningen och skapa motsvarigheter till den.

Mediekonst anses konstigt och svårt, men det är inte det för folk som förstår hur man underhåller datorer.

Under Haaslahtis konstnärskarriär har tekniken tagit ett stort steg framåt. När hon började sin karriär krävdes det programmeringskunskaper för att göra mediekonst, men i dag är det inte nödvändigt. Haaslahti och hennes arbetslag gör oftast sina verk med en Unity-spelmotor.

Det finns utmaningar med att nå ut med interaktiv mediekonst, säger Haaslahti.

– Många museer och konstinstitutioner har kunskaper som bygger på icke-interaktiv konst. För konstnärer som mig är problemet att traditionella konstinstitutioner saknar ett konservatorteam som är insatt i informationstekniska utmaningar. Mediekonst anses konstigt och svårt, men det är inte det för folk som förstår hur man underhåller datorer.

Sitcom och digitala ättlingar

Taike beviljade Haaslahti ett treårigt konstnärsstipendium 2020. Under stipendieperioden har Haaslahti arbetat med det ännu inte offentliggjorda mediekonstverket Ancestors, som handlar om familjenormer.

– Är det fel att älska en person av samma kön? Varför skulle det vara fel? Varför har vi dessa skiljemurar? Jag hoppas att folk kan reflektera över sådana saker när det gäller dem själva. Speciellt de som blivit kära i en person som inte tolereras av samhället. Med verket vill jag bygga en plats där människor kan reflektera över familjen och hur vi kan befrias från sådana inskränkningar.

Ingen vill förstås återvända till kärnfamiljen, men hur skulle en familj kunna se ut i dag?

Ancestors åskådare fungerar som föräldrar till den virtuella familjen i verket. Åskådarens ansikte kapas, avbildas och paras ihop med en annan åskådares ansikte. Ingens ansikte kapas i hemlighet, utan alla får själva bestämma om de vill bli digitala ättlingar.

– Båda föräldrarna kan i verket se sig själva i barnets ansikte. Frågan är: På vilket sätt är du ansvarig för den digitala ättlingen? Är du ansvarig även för din partner? Digitala ättlingar är självständiga; åskådaren är bara en förfader som iakttar sina ättlingars handlingar.

Genremässigt är Ancestors en sitcom. Liksom i många sitcoms på tv är verkets inramning hemmet och familjen. Haaslahti menar att sitcom är en tacksam genre för att undersöka familjenormer, eftersom sitcoms ofta speglar sin tids uppfattning om familjen.

– I dag finns det mycket ensamhet, partnerlöshet och social obundenhet. Folk kanske inte vill ha det så. Jag tror att folk skulle vilja bilda familj, men varför är det så svårt? Ingen vill förstås återvända till kärnfamiljen, men hur skulle en familj kunna se ut i dag?

Konst om besvärliga ämnen

Haaslahti har också tidigare lyft fram svåra ämnen i sin konst, till exempel handlade mediekonstverket Captured (2019) om mobbning. I verket kapades åskådarens ansikte och placerades slumpmässigt på en digital tvilling i rollen som mobbare, mobbad eller passiv betraktare.

Haaslahti säger att några åskådare har upplevt att skapandet av digitala tvillingar utifrån deras ansikten varit olämpligt.

– Det är förstås ingen trevlig upplevelse om din digitala tvilling dyker upp i verket som mobbare och det finns en person i samma lokal vars digitala tvilling blir mobbad. Å andra sidan kan det vara tankeväckande att se sig själv i en roll man inte vill se sig själv i. Jag upplever att man då kan fundera på och hantera hinder eller gränser på nytt.

Konsten innefattar besvärliga ämnen och anarkistiska och egendomliga sätt att behandla dem på.

Haaslahti upplever att det inte är lätt att hantera känsliga ämnen i konsten.

– Numera litar man inte på människors förmåga att förstå. Man måste vara försiktig i allt och man får inte såra någon. Då får de som tar illa upp bestämma det hela.

– Till exempel Captured handlar om mobbning och våld. Om man inte kan behandla dessa ämnen i konsten, är det då bara medierna som har rätt att göra det? Konsten innefattar besvärliga ämnen och anarkistiska och egendomliga sätt att behandla dem på.

Finansieringsmottagare berättar är en artikelserie där konstnärer, arbetsgrupper och sammanslutningar som fått finansiering av Taike presenterar sig och sitt arbete. I intervjuerna berättar de bland annat om sin konst och projekt som de genomfört med hjälp av finansieringen.